Frimurarhistora

 

Frimurarhistoria

 

Ursprunget till frimurarlogerna var s.k. Bauhütten, byggnadsgillen, skråliknande sammanslutningar av murare och hantverkare som uppstod kring de stora katedralsbyggena mellan 1200- och 1400-talet. Begreppet freemason, frimurare, dyker upp så tidigt som 1375 i Londons stadsarkiv, där med frimurare menades sådana hantverkare som ej fjättrades till marken av feodalsystemet utan var fria att resa runt i landet. Murarskrået var liksom de flesta andra hantverkarskrån uppdelade i olika grader - lärling, gesäll och mästare. Fasta ritualer och seder skapades vid upptagande av nya medlemmar i skrået eller vid befordran till gesäll eller mästare. Man införde också hemliga igenkänningstecken för att svekfulla personer som falskeligen utgav sig för att tillhör murarskrået skulle avslöja sig. Från början stod dessa gillen under munkars ledning och endast ett begränsat antal lekmannabröder antogs, men under 1200-talet ändras detta och man finner byggnadsgillen under lekmannaledning. I början av 1500-talet lättade man något på kravet om yrkesmässiga band och antog som murare även förnäma personer och vetenskapsmän i gillena.

 

Det egentliga frimureriet uppstod i London 1717 då de kvarvarande murarlogerna konstituerades till en storloge, The Craft (St. John´s) Loge. Där beslöt man att verksmureriet och byggnadsväsendet skulle upphöra att vara frimureriets ändamål och att man i stället skulle sträva efter att främja den andliga byggnaden, d.v.s. höja den andliga medvetenheten hos mänskligheten. Redan från början blev frimureriet misstänkliggjort av både stat och kyrka.

 

Påvebullan 1738

 

Det rådde alltså stor osäkerhet om frimureriets ställning under dess första årtionden. Religion och politik var särskilt farliga samtaösämnen. Det uppstod en allt vildare flora av rykten om dess syfte och verksamhet. I Frankrike förbjöds frimurarlogerna 1737, dock utan resultat efetrsom högättade eller andra betydande personer ofta blev ledare för logerna. Men särskilt i Italien hamnade dessa i ett prekärt läge. Den katolska kyrkomakten såg med oblida ögon på allt som hotade dess maktställning. Påven accepterade ingen konkurrens om själarna. Den 28 april 1738 kungjorde Clemens XII bullan In eminentii vari katoliker förbjöds att blanda sig med den "religösa sekten".

 

Påven konstaterade att ett rykte förtäljer att flera sällskap, som kallar sig francs massons, håller på att vinna sprodning och för varje dag får allt starkare ställning. Han misstänker att det är farliga ting frimurarna håller på med "ty om inte deras gärningar voro onda, skulle de ingalunda hata ljuset som de gör". Och Clemens menar att de är farliga ine bara för kyrkan. På annat håll har sådana sällskap blivit förbjudna av de världsliga myndigheterna såsom farliga för rikets säkerhet. Såväl det världsliga samhällets lugn som själarnas andliga välfärd tillfogas skada. Påven har därför beslutat fördöma och förbjuda frimurarsociteterna. "Alla och envar av de kristtogna, av vad ställning, rang, villkor, stånd, värdighet eller höghet de vara må, lekmän ock klerker. världsliga såväl om ordenstillhöriga, må ej under någon som helst förevändning eller sökt svepskäl understå sig att inträda i frimurarsocieteter." Straffet var exkommunikation, dvs uteslutning ur kyrkans gemenskap. Och absolution härifrån kunde ingen vinna genom någon annan än den romerske påve som för tllfället regerade, utom i dödens stund.

 

Källa: Forskningslogen C.F.Eckleff. FRI-MURARE 1738 Om det tidiga frimureriet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © All Rights Reserved