Frimurarsymboler

 

Frimurarsymboler tillhör de symbolsfärer som i vår tid med oförminskad kraft fortsätter att spela en helt medvetet utformad roll, gestaltad som ritualer i stor stil. Det målinriktade umgänget med symboler har tillmätts central betydelse inom frimureriets ända sedan detta officiellt grundlades år 1717; syftet var att lättare uppnå rörelsens etiska syften.

 

Olika frimurarsymboler nämns under nedanstående stickord:

 

Akacia, i symboliska sammanhang . betraktas framför allt på grund av sitt hårda och hållbara virke som symbol för seger över döden. Uppfattad på detta sättet är akacian högt uppskattad, i synnerhet inom frimurararsymboliken. Där utgår man från "konstlegenden" om den mördade teempelbyggmästaren Hiram Abif (Churam Abi) som blev martyr för mästervärdigheten då han mördades av tre missunnsamma gesäller. Han jordfästes under en gravhög, som utmärktes med en akaciekvist. Eftersom den mördade symboliskt lever vidare i varje ny mästare, vittnar akaciekvisten om att mästarvärdighetens idé skall överleva och frodas bortom döden. Dödsannonser över frimurare pryds med denna symbol, och kvistar av akacia läggs i graven tillsammans med den döde. Därvidlag är det inte så noga med den botaniska artbestämningen: "Den acaciakvist som ligger på kistan, är en bild av den akacia eller tistel, vilken våra bröder stack in vid bergets (dvs gravkullens) topp intill vår vördade faders huvud . . . dessa är de lager- och palmgrenar han har erhållit . . ." Baurnjöpel 1793).

 

Arbete, detta begrepp ur vardagens värld, har i idéernas värld och i frimureriets språkbruk fått en speciell symbolisk innebörd. Vad som avses, är logernas arbete på "den allomfattande människokärlekens" eller "humanitetets tempel" efter det att mästaren har tänt ljust på " vishetens pelare" och uttalat orden "Må vishet leda verket." Förste och andre tillsyningsmannen tänder ytterligare ljus med orden "Må styrka genomföra verket" och "Må skönhet fullborda det". Detta logernas arbete eller tempelarbete på ett ideellt byggnadsverk leder (enligt A. Horneffer) till en seger av andligt slag. "Det är ett mysterium och ger upphov till andlig förbrödring. Den kultiska verksamheten befriar och upphöjer på samma sätt som den konstnärliga verksamheten. Den tjänar guden inom oss och därmed inditekt gudomliggörandet av världen".

 

Babel torn förknippas med hur byggnadskonsten efter "förbistringen" spriddes till alla jordens länder. I en instruktion för "frimurarsystrar" (Baurnjöpel 1793) tolkas omnämnandet av tornbygget moraliskt som en sinnebild för högmodet bland "jordens barn", ett högmod "från vilket man inte kan gå fri om man inte värjer sig mot det av ett förnuftigt och uppriktigt hjärta". Det konstruerade världsspråket esperanto är ett försök från frimurarhåll att övervinna språkförbistringen. År 1905 grundades "Esperanto-Fremasona" i ett försök att rationellt itplåna söndrande språkgränser.

 

Blindhet står å ena sidan för okunnighet och "förblindelse" men symboliserar å andra sidan även opartiskhet och utsatthet gentemot ödet; i begreppet ligger dessutom en hög värdering av "det inre ljuset". I frimureriet befrias kandidanten från sin ögonbindel vid sitt inträde i "ljuset", och denna sed spelar en viktig roll som en djupt upplevd sinnebild av hur människan befrias från sin tidigare oförmåga att skåda högre värden. "I Hamburg fick frimurarkandidanterna först år 1793 sina ögon förbundna. Goethe vägrade att låta bnda för sina ögon och lovade endast att han under upptagningsceremonin inte skulle öppna dem, vilket beviljandes honom" (Lennhoff-Posner).

 

Blå - med "blåmureriet" avses sankt Johannes-logen av frimureriet. Rött betecknar 33-graderssystemet till skillnad från Johannes-frimurarnas tre grader (lärling, gesäll, mästare), som betecknas med blått).

 

Varje loge har "Den heliga lagens bok", Bibeln, liggande på altarbordet såsom ett av "de stora ljusen" tillsammans med storlogens lagbok ( de båda övriga "stora ljusen" är vinkelmåttet och cirkeln).

 

Hammaren är logemästarens och de båda tillsyningsmännens verktyg och kan då vara antingen en stenhuggarslägga eller en tvåhövdad hammare. Symbolen för lärlingen. den alltjämt "råa" eller obearbetade "stenen", är spetshammaren. Virket från buxbom används till mästerhammare.

 

Handsymboliken tillmäts stor betydelse, redan inom byggandsgillena ("Bauhütten") vid medeltida kyrkobyggnaden utbyttes symboliska gester, "handskänker" som igenkänningstecken och en bekräftelse av att man tillhörde de invigda, på samma sätt som man i loger genom att fatta varandras händer bildar "brödrakedjan".

 

Handskar spelar en stor roll. Urspringligen utgjorde de gåvor som lärlingen måste skänka till sin loge; senare var det han som fick dem till skänks. Idag får han ta emot ett par vita handksar som en påminnelse om att han måste bevara händerna rena och ytterligare ett par som en hälsning till den från arbetet utstängda "systern"; ibland har hela tre par överlämnats till lärlingen - ett för logeverksamheten, ett till minne av upptagningen i logen och slutligen ett par damhandskar tillsammans med en maning: "Låt aldrig dylika få bekläda orena armar eller horors armar!" (1760). De damhandskar Goethe fick ta emot, sände han till fru von Stern. Liknande sedvänjor var kända redan innan frimureriet officiellt grundandes (år 1717) och dokumenterades så tidigt som år 1686. En fras som idag förekommer vid handsköverlämnandet lyder: "Må ni skänka dessa vita handskar till den kvinna som ni hyser störst aktning för, och som ni en gång ämnar utkora eller redan har utkorat till er lagvigda mururarinna!"

 

Hexagram, sigillet, används som en symbol för en blandning av de fyra elementen, eld, vatten, luft och jord, även som symbolen för helheten. "Den flammande stjärnan" pentagram är en mer utbredd symbol.

 

Brödrakedjan är ett uttryck för samhörighet och bildas när bröderna som avslutning av logeverksamheten ställer sig i en ring och fattar varandras händer. Själva frimurrförbundet uppfattas som en enda brödakedja, som över alla gränser omspänner hela jorden. Så tidigt somår 1817 berättades att "bildandet av kedjan" fanns omnämnt redan i äldre ritualer och att den nyupptagne medlemmen, när han fick syn på "ljuset", såg sina bröder "stå och bilda kedja". Det symboliska begreppet kedja i denna betydelse ingår ofta i namnen på loger.

 

Knutar har förmodligen sitt ursprung i de kyrkliga byggnadsgillenas symbolvärld, t ex i "föreningsbandet" (fra. corde d'union, ett hopslingrat snöre) som symbol för samhörighet och pliktrohet. I Würzburgs domkyrka finns två romerska pelare som uppvisar ett icke närmare utrett samband mellan en pelar- och knutsymbolik; de har fått namn efter pelarna Jachin och Boas i Salomons tempel; den ena av dem bär ett ornament i form av ett snöre som slingrar sig åtta gånger omkring den och har en enda knut, medan den andra är omslingrad i fyra varv men med två knutar.

 

De båda berömda bronskolonnerna "Jachin" (Gud befäster" och "Boas" (i Honom finns styrka) i kung Salomons tempel, som lär har varit ungefär nio meter höga. I vårt bildspråk uttrycker de "rättvisa och välvilja, humanitetens grundpelare". Här finns möjligen ett samband med ett esoteriskt dualistiskt system, t ex alkemins urämnen sulfur och mercurius. Bilden av de båda pelarna övergick senare till bilden av tre bäraande pålar (vishet, styrka, skönhet - vilket motsvarade de tre ledande medlemmarna i logen; fra sagesse, force, beauté). Jfr knut.

 

Kuben står för den "huggna stenen" som symboliserar gesällen och har uppkommit genom formande arbete på den "obearbetade stenen", lärlingen. Därefter kan den infogas i fundamentet till mänsklighetens tempel. Därvidlag tolkas formningen som moralisk självfostran och den harmoniska formen som nödvändig hänsyn till moraliska normer, varigenom stenkuben blir frimurarnas sociala symbol.

 

Vi är en ljussökare. Kandidanten erhåller ljus, ljuset förs in i en nygrundad loge, vid rituellt arbete upplyses templen och de stora och små ljusen är av avgörande betydelse ... "Den symbolik som sammanhänger med ljuskulturen kommer också till uttryck i dyrkan av väderstrecket öster genom att förlägga den heligaste platsen i mysterietemplet dit ..." (Lennhoff-Posner). Här är de "Stora ljusen" de symboliska föremålen vinkelhake, passare och den heliga boken. medan de "Små ljusen" (på pelarna vishet, skönhet och styrka) är "Mästaren av stolen" och de båda uppsyningsmännen (eller solen och månen). Även de ledande förtroendemännen i logen betecknas som ljus Jfr blindhet, mörker, fönster. Ljus och mörker blir ett. Liv är tillika död, mörker är tillika ljus! Genom hela mysteriesymboliken går en strävan att i bild ge verklighet åt denna för förnuftet oåtkomliga likvärdighet och möjliggöra för människan att uppleva och erfara den; symbolerna kungör kampen och förmälningen mellan och mörker. Följaktigligen måste varje "sökare" tillbringa en besinningens tid i "den mörka kammaren" och i närvaro av förgänglighetens symboler (dödskalle, timglas och Bibel) meditera över sin önskan innan han får ta emot "ljuset" under upptagningscermonin. Den "hemska" symboliska föremål som användes i riterna under 1700-talet är inte längre vanliga. Rosen intar en framträdande plats. Vid jordfästningar av en ordensbroder i Tyskland kastas tre rosor ned i graven. De "tre johannisroserna" tolkas som "ljus, kärlek, liv).

 

Mursleven är ett aktat redskap för gesällgradens medlemmar; den utmärker nämligen den redan "färdighuggna stenen", dvs medlemmen som har befordrats från lärling till gesäll, och den får sin betydelse genom att applicera "murbruket", det förenande och sammanhållande arbetet inom förbundet. Medan övriga symboliska verktyg inom denna symbolsfär snarare hör ihop med stenhuggaren än med "muraren" i modern mening, är mursleven (eng. trowel, fra. truelle) det redskap som behövs för att fast förena den enskilda "byggstenen" med de övriga och därigenom bidra till att uppföra templet.

 

I äldre litteratur betecknas ordensbröderna som "Noas" söner eller "noaider" i den meningen att de är bundna till en etisk och religiös grundlag som skulle ha funnits redan före de tio budåren: en urreligion äldre än judendomen med dyrkan av Gud utan någon tillbedjan av avgudare (idoler), med förbud mot mord, äktenskapsbrott och stöld, med ett rättfärdigt liv och förbud mot att äta "kött som har i sig sin själ", dvs sitt blod. Här åsyftas de lagar som ututtrycks i 1 Mos. 9:1-7.

 

Nycklar är tecken på mästarvärdighet eller symbol för skattmästaren ("förtroendeklenod").

 

Passare är tillsammans med den heliga boken och vinkelhaken, ett av de tre "Stora ljusen", närmare bestämt som hänvisning till den ideala cirkel som bildas av den "allomfattande människokärleken". Därmed skall den uttrycka ett normerat förhållningssätt gentemot ordensbröderna och hela mänskligheten. Under invigningsriter får man lära sig att de ena passarspetsen är förankrad i ens eget hjärta, medan den andra förbinder den invigde med alla ordensbröder. I emblem förekommer ofta kombinationen av passare och vinkelhake, varvid passaren gör det möjligt att rita den kosmiska cirkel och vinkelhaken kvadraten. Tillsammans utgör de i vitt spridda kosmologiska spekulationer förbindelsen mellan himmel och jord t ex Himlens tempel i Peking (Beijing). Öppningen mellan passarbenen beaktas också en rät vinkel hänvisar till ideal jämvikt mellan kropp och själ , liksom vilket av de båda ritinstrumenten som befinner sig ovanför det andra. Att vinkelhaken ligger ovanpå passaren uttrycker materiell övervikt, att de korsar varandra en jämvikt mellan de båda elementen och att passaren ligger över vinkeln andens suveräna bemästrande av materien. J Baurnjöpel (1793) betonar att passaren på den upptagande logens arbetstavla är öppen med båda spetsarna pekande "mot uppgången" (öster) eftersom "frimurarbrodern" skall vara öppen inför hela världen och visa sig vara "en redbar och rättskaffens man som arbetar på lugn och lycksalighet".

 

Pelikanen är en symbol gör oegennyttig strävan efter rening. I den mening är den också ett tecken hos oss. De som har 18:e graden, "riddare av Rosenkorset", i 33-gradssystemet kallas också för "riddare av pelikanen".

 

En viktig roll spelar pentagrammet i form av en "flammande stjärna", med strålar eller flammor vid uddarna och ett G i centrum. Denna stjärna "påminner oss om solen som upplyser jorden med sina strålar och låter sin välsignelse komma mänskligheten till del genom att skänka ljus och liv åt alla på jorden" (Lennhoff-Posner). Denna "Blazing Star" kan påvisas redan 1735, varvid G uppges stå för bl a Gnosis, Geometri och Gloria.

 

Pythagoras sats hör till vårt symbolgods (jfr triangel). Den var känd i liknande formuleringar före Pythagoras bland egyptier och babylonier. Pythagoréernas symboliskt framställda "heliga mathesis" uppfattade inte talen som blott mätvärden, utan som själva kärnan i den verklilga tingens väsen, och "geometria" har satts i förbindelse med bokstaven G i frimurarsymbolikens "flammande stjärna" (jfr pentagram). Redan i renässansens rosenkreutz-alkemistiska verk (Michael Maier: "Atalanta fugiens", 1618) rekommenderas sanningssökaren att "beflita sig om att förstå den geometriska läran". "Pythagoras triangel" med kateterna 3 och 4 enheter långa och hypotenusan 5 är i en harmonisk-spekulativ uttolkning en frumurarsymbol för "Mästaren av stolen" och är ett tecken för åldermästaren i betydelsen strävan efter måttfullhet och harmoni. Av den kan man konstruera kuben, vinkelhaken med sidlängderna 3 och 4 och - av kubnätet - ett kors. På så sätt blev denna "mystiska matematik" en symbol för vägen till skapelsens hemligheter, förverkligande av Gud, "den allsmäktigaste byggmästaren i alla världar".

 

Ritbräde är ett tecken på mästargraden och en av de "orörliga klenoderna" (jfr vinkelhake). Det gör det möjligt för mästaren att i enlighet med de gotiska byggenassymbolik rita upp en byggnads grundplan. På de flesta illustrationer avbildas det med ett dubbelkors och ett Andreaskors därunder, vilket vanligen bara förklaras med en hänvisning till "geometriska figurer". Men rör sig entydligt om ett schema med vars hjälp man kunde konstruera en hemlig skrift bestående av kvadrater, vinklar och punkter som var särskilt i bruk under 1700-talet (jfr Biedermann, "Das verlorene Meisterwort" 1986). I det svenska frimurarsystemet ingår rutbrädet redan i det man skall lära sig för lärlinggraden - Baurnjöpel (1793) skrev att varje mästare "därigenom skall stärka sig i sina arbeten och dra upp grundlinjerna på sitt ritbräde, vilka skall vara outplånliga såväl för honom själv som för alla som arebtar under hans ledning".

 

Solen och månen är "de båda fysiska världsljusen, förebilden för den förste och andre föreståndaren eller uppsyningsmannen, och betyder att varje rättfärdig fri murare och broder dag som natt söker det sanna ljuset och aldrig skall dröja i lasternas och odygdernas mörker" (Baurnjörel 1793).

 

De mysiska stegen är med två gånger sju steg i den skotska riten en symbol för den 33:e graden. Dess steg utgör å ena sidan av rättvisa, godhet, ödmjukhet. trohet, arbete, pliktkänsla och ädelmod (förenat med djup insikt), och å andra av den medeltida lärdomens "fria konster": grammatik, retorik, logik, aritmetik, geometri, musik och astronomi (med olika varianter).

 

Den "råa" (obearbetade) stenen representerar lärljungen, som måste bearbetas genom utbildning, medan den "huggna" stenen markerar att han nöjaktigt har genomgått en sådan utbildning. medan det råa stenblocket kan vara en sinnebild för människans ännu inte färdigutvecklade anlag, kan finslipningen av dessa talanger symboliseras av diverse förädlingsriter (jfr de vises sten, ädelstenar). Den oformade "råa stenen" står för lärlingegraden, medan målet är den "huggna stenen" som skall infogas i humanitetens stora tempelbygge. Denna symbolik går tillbaka på bygghyttorna vid de medeltida katedralerna, där stenbearbetningen var av central betydelse. Slutstenar i valv försågs ofta med stenhuggarens mästartecken, som påminner om runor.

 

Den "flammande stjärnan" är viktig (oftast femuddig, med en krans av strålar och ett G i mitten, som lär betyda Geometri, Gud eller Gnosis). Den är en symbol för andens ljus som upplyser hela världen, men den tolkning är inte entydig-

 

Sänklod är ett symboliskt redskap från bygghyttornas värld som än i dag selar en viktig roll. Lodet möjliggör "rakhet och sanningsenlighet" och hör till de "rörliga klenoderna" tillsammans med vattenpasset och vinkelhaken. Sämklodet "sänks ner i samvetet och prövar om den andliga byggnaden är rätlinjig", och det är den andre uppsyningsmannens tecken.

 

Tempelsymbolik med dess ideala centrum är viktig i vår idévärld. Kung Salomostempel , som började byggas 966 f Kr, var i den judiska symboliken den ideala avbilden av världen. Förhallen (Ulam) motsvarade havet, helgedomen (Hekal) fastlandet och det dunkla allraheligaste (Debir) himlen. Detta tempel i stadenJerusalem blev i traditionen från de medeltida bygghyttorna till prototypen för en lära om byggandet av ett "humanismens tempel" (eller "den allomfattande människokärlekens tempel"). Detta tempel skall öppna sina portar för en försonad mänsklighet, "den mänsklighet som skall bygga det och som är identisk med det. Ty tanken om byggandet av templet blir fattbar först när tempelbygget och mänskligheten sätts lika" (Lennhoff-Posner). Verktygen (vinkelhake, passare, triangel, hammare, sänklod osv) är symboliskt associerade med uppförandet av ett sådant idealtempel helgat åt "den allsmäktigaste byggmästaren i alla världar", varvid den enskilda personligheten skall fogas in i murförbandet som en "kubisk sten". Samlingsrummet i logen kallas också "tempel". - Jfr berg. Jerusalem spelar en viktig roll som scen för Salomons tempelbygge (bl a som namnpå XVI graden av den skotska riten). Salomons tempel har enligt frimurarnas symbollära inga fönster på norrväggen, då solen aldrig kastar några strålar från det hållet.

 

I vår rituals "dunkla kammare" (fra. chambre des reflexions") hör timglas till de symboliska föremål som den som skall invigas har att meditera över (jfr mörker)

 

I vår symbolik står trappstegen på arbetstavlor för graderna i invigningen, t ex tre trappsteg för dygderna måttfullhet, rättvisa och altruistisk människokärlek. Sju nivåer i 33-gradssystemet. också representerade av bilden av en stege, symboliserar de sju fria konsterna och vetenskaperna i det medeltida läroschemat, de sju människoåldrarna, samt de sju nödvändiga "kardinaldygderna" som skulle leda till självkännedom, behärskning och förädling. Grundtanken är hela tiden insikten att ett symboliskt innehåll inte kan förmedlas på en gång utan först efter hand, för att inte ställa för höga krav på kandidaten utan steg för steg bibringa honom vad som skall utgöra hans värdighet.

 

Hur Pythagoras (500-talet f Kr) fängslades av talens harmoni i den rätvinklinga triangelns proportioner skildrar A. Koestler (1963) på detta sätt: "Mellan sidornas längd i en rätvinklig triangel föreligger inget iögonfallande hållande; men om vi på varje sida bildar en kvadrat, motsvarar de båda mindre kvadraternas sammanlagda ytinnehåll den största kvadratens yta. Då det alltså var möjligt att upptäcka sådana underbara, för det mänskliga ögat dittills fördolda lagar enbart genom att fördjupa sig i talmässiga relationer, fanns det då inte befogat hopp om att alla universums hemlighetersnart skulle komma att uppenbaras genom talmässiga uttryck för relationer?" Inför sådana symboliska funderingar ägnar sig vi även gärna åt den rätvinkliga pythagoreiska triangeln med sidmåtten 3, 4 och 5; den avbildas på våra utbildningsplanschermed kvadrater över kateterna och hypotenusan och kallas kort och gott "Pythagoras". Som "Euklides' 47 problem" är den symbol för "stolmästaren" och rangtecken för åldersmannen. "Det allseende ögat" inskrivet i triangeln och omgivet av strålglorian, en motsvarighet till treenighetssymbolen; i många loger har det sin plats ovanför mästarens stol som en påminnelse om Skaparen, "alla världars store byggmästare", och om hans vishet, som genomskådar alla hemlighetr; ibland kallas det också "försynens öga".

 

Vinkelhake har än idag en särskild ställning i vår symbolik, närmare bestämt med associationer till ord som rätvinklig, rättvisa och rättfärdighet. "Mästaren av stolen" har den på bröstet som tecken på sin myndighet och sina plikter. Annars används en vinkelhake ofta tillsammans med sänklodet som emblem, eller tillsammans med vattenpasset ("de tre rörliga klenoderna" som mästarens och de båda uppsyningsmännens tecken under logearbetet; de orörliga klenoderna är obearbetad sten, dvs lärling, huggen sten, dvs gesäll, och ritbräde, dvs mästare). En tresidig vinkelhake med olika långa sidor i förhållandet 3:4 hänvisar till Pythagoras' sats, eftersom den kan användas för att konstruera en triangel med sidorna 3, 4 och 5. Enligt J. Baurnjöpel (1793) representerar vinkelhaken "den kärlek till Gud och till nästan som företrädesvis måste pryda honom (mästaren), och visar varje broder, redan vid hans första inträde i templet, att påminnelsen om detta smycke, som i sig sammanfattar alla lagar, skall få honom att beflita dig om att utöva alla för människan möjliga dygder"

 

Den vågfunktion som finns hos vattenpasset gör detta till tecknet för logens andre uppsyningsman, eftersom han skall "upprätthålla jämlikhet utan ståndskillnader i logen" (Baurnjöpel 1793).

 

Dubbelörnen står som symbol för 33 graden enligt den skotska ordnngen; den bär då en krona som täcker båda huvudena och håller i klorna ett horisontellt svärd "devisen lyder: Deus meumque ius, dvs Gud och min rätt)

 

Källa: Hans Biedermann, Symbollexikonet, Forum

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © All Rights Reserved